En hyllning på en tågresa…

att åka tåg är ibland riktigt trevligt! Tåg mellan Stockholm och Eskilstuna är oftast för mig en tid att ta ikapp saker, skriva mail, skriva in tider och datum i kalendern, betala räkningar och lyssna på någon podcast. Ibland sover jag lite och idag sitter jag mest och funderar och planerar. 

Dagarna flyter ihop, jag försöker vara andra till hands och samtidigt komma ihåg mig själv och prioritera det jag måste göra för att allt ska gå ihop. Jag öppnar min kallender, stänger den lika fort. Orkar inte se. Tar det senare. Skjuter på det tills jag är redo.  

  
Träningen är för tillfället tung. Jag har känt mig seg trots att det är en “lätt” vecka. Jag får helt enkelt slita. Då finns det vissa saker som känns lite bättre, och det är helt klart att sammanstråla med morgongänget i Eskilstuna. Fia, Cilla, Hampus och Jim. Ha en dålig dag – gör ett grymt pass eller gör ett skitpass. Sak samma, lunchkaffet efteråt räddar upp hela dagen! 

  
Att få gnabbas och tjata med detta gäng gör mig glad och jag njuter av stämningen som är på träningarna. 

Jag imponeras och inspireras av Cillas envishet och engagemang i allt. Jag känner lixom hur något tänder till inom mig och jag bara vill gå in och ta en fight med vikterna och göra allt lite bättre än innan. “Man ska vara hård mot de hårda” Tack!   

 Imorgon ska jag få andas Karlskrona luft! Även att det inte kommer bli en lugn helg så ska det bli skönt att komma hem till mamma och pappa. På lördag ska jag även få delta på min äldsta barndomsväns stora dag! 

Må väl / P 

Hopp och förtvivlan – del tre

följetongen – patricia strenius klagan börjar nå sitt slut. Min förkylning börjar ge med sig och mitt ryggont existerar enbart vid bänkpress… Och denna intesåjätteviktiga övning kan jag göra på andra sätt så det problemet är löst. 

  
Varje gång jag är sjuk så tänker jag att jag ska uppskatta att vara frisk mer, att inte ha ont. På något sätt så känns det som ett privilegium att som idrottare inte ha någon smärta. Sjukt på ett sätt men samtidigt så utsätter jag min kropp för en stor belastning. Men jag tror vi kan komma fram till att tre missade träningspass inte är något att gräva ner sig för.

Jag tränar på och igår körde jag två pass i Eskilstuna med en kropp som inte svara på några signaler… Frustrationen som uppstår när man missar ett styrkeryck på 85% går att ta på. Men jag har blivit mycket bättre på att ta hand om mina inre vredesutbrott och låten “du vet väll om att du är värdelös” spelas upp lite mindre i huvudet 🙂 

Jag fick även med mig Cilla och Hampus på ett allmänfys pass…och när man kör allmänfys med mig blir det oftast någon form av AMRAP. Självklart tycker ju då Duon ovan att den måste namnges (helst med någon kryptisk förkortning) då det är så “man gör” när saker skrivs upp på en tavla. 

 

Idag är det vilodag och jag har 8h jobb på agendan och sen hem o bara vara, kanske gå en promenad och se en film. Sova ikapp. 

Slut på förtvivlan snacket och tillbaka till hoppet! 

/ P  

Hopp och förtvivlan – del två. 

På läger i Klippan. Klippan – En liten stad/by utanför Helsingborg. Gissningsvis ett par 1000 invånare och du kan köpa en tvåa med balkong för 175 000… Jo, men man kanske ska ta och byta stad? 

Vi är en liten skara på detta landslagsläger. Jag, Angelica och Erik. Jim och Anders är med som tränare. Det är bra stämning.

   
  Min förkylning börjar bli bättre och min rygg är så pass bra att jag kan lyfta efter träningsplaneringen. Men den är stel, gör lite små ont ibland men det funkar och det är jag evigt tacksam för kroppen! Så kom igen nu och håll ihop det här – jag lovar att börja träna lite djup bål muskulatur som kompensation.  

Snart dags för dagens andra pass som ska bli av i Greppets lokaler i Helsingborg. 

/ P 

Tvära kast mellan hopp och förtvivlan..

vilken jävla skit helg på endel plan… Den som skulle varit så bra blev helt enkelt inte alls som jag tänkt mig. 

Det hände något… På träningen i torsdags. Visst jag va inte 100% när jag tog mig till träningen, lite ont i halsen men jag tyckte jag va god för lite styrketräning. I mina sista två set på knäböjen så kände jag att allt inte va som vanligt. Något drog och krampade i ryggen. Körde klart och det blev bara värre och värre under torsdagen. Min fredag va rent av förjävlig och jag försökte träna men det slutade med endel tårar och frustration. Lite starka smärtstillande goda vänner och försök till skratt ha ändå lättat upp det hela lite. Lördagen va ett lätt töcken med endel värktabletter och smärre magkaos. 

Idag är status bra mycket bättre i ryggen. Känner mig god för att göra ett försök till ett allmänfyspass och kanske till och med lite lyftning. 

Att min förkylning med ska lätta lite är väll kanske ett krav för att kunna träna lite.

  
Det finna så många klyschor som passar in för att avsluta detta inlägg. Men jag vet att jag kommer gå hel ur det här, på något sätt, inom en kort framtid. 

/ P

11 veckor….

det är så lång tid som det är kvar till VM i Huston. VM i tyngdlyftning. Sjukt.. Overkligt. Men värt var enda minut av min fritid. 

  
Fritid. Ja, jag lever inte riktigt ett fullsattsande elit idrottsliv. Även om jag stundtals söker efter mera lediga timmar, mera samarbete så måste ju livet gå runt med. Jag är stundtals stressad och prestationskrav är vardagsmat. Jag har alltid gillat att ha mycket saker igång samtidigt, och skulle ibland säga att jag är lite lat. Vid närmare eftertanke så kanske jag inte är så lat, utan de där 30min stirra in i väggen eller somna på soffan är en väl investerad vila 🙂 

  
Så 11 veckor med periodiserad träning ifrån Jim Gyllenhammar, känns trygg och bra! För en vecka sedan va jag i en grym formtopp. Nu är det dags att gräva ner sig i grundträningen. Njuta av träningsvärk och ifrågasätta programmeringen varje gång det känns lite för jobbigt… Men det är helt rätt, rätt siffror rätt procent. Bara hjärnspöken som behöver kastas bort för att kunna prestera på varje repetition. 

  
Åter till kostschema åter till rutiner och jag ska njuta var enda minut av mina träningspass som görs under denna period.

/ P