Ödmjuk men äntligen taggad för mer! 

En dryg vecka har passerat sedan EM i Norge (läs föregående inlägg) och jag är hyfsat återhämtad. 

Jag blir alltid helt matt efter en större tävling, jag kan sova hur mycket som helst och kroppen svarar inte på vila, kost eller träning. “Hjulet snurrar med hamstern är död” – status. Det är en speciell känsla, jag tror alltid att jag ska vara supertaggad efter, i grym form och det är bara att kötta på men så går det inte. Jag sover men blir inte utvilad, jag måste ha saker planerade annars fastnar jag i soffan, en mildare form av depression. Jag låter det gå en vecka, det får vara så. Tränar det jag känner för och har den föregående veckan kört tre crossfitpass och ett hederligt överkroppspass på gymet.  

 

Jag är så tacksam över de jag har runt mig som driver på, så tacksam över de klasser som jag coachar och som jag får så mycket energi ifrån!  

Så dags att starta en press-satsning! 

  
Idag tävlade jag igen tillsammans med Sofia, Cilla och Felicia i sista tävlingen och kvar för lag SM, vi vann serien med ASK Eskilstuna och även att min prestation va lite undermålig så lämnade jag podiet med en skön känsla och det var riktigt bra stämning idag i Sunsvall som arrangerade serie 4. Jag gjorde 83kg i ryck och 110kg i stöt. Höjde till 118 i stöt men hade inget driv för att gå in och göra vikten och laget va klart för SM final. 

   
 Nu känner jag att tröttheten är över, jag har fått tillbaka ett sug för att bli bättre, lära mig mera och utvecklas vidare inom sporten och ser fram emot en grundträningsperiod mer än någonsin.

   

Så vi lär höras / Patricia 

Ingen kommer ihåg en fegis. 

I skrivande stund på väg hem ifrån EM i Förde, Norge. Inte en minut försent då jag sedan jag avslutade tävlingen igår bara ville åka hem och känna lugnet och tryggheten där. Ni som har följt med på denna resan vet om att det gick ju inte riktigt som planerat för mig.Jag bommade ut mig i stöt. Det är det enda som ekar i huvudet. Jag fick ingen placering och inget totalt resultat. Jag ryckte 91kg. Svenskt rekord men just nu känns det jävligt oväsentligt. Svårt att glädjas över det. Svårt att glädjas över något alls just nu och jag känner mig som en jävligt introvert och bitter människa.  

 Jag letar efter anledningar, något/någon att skylla på att det blev som det blev. Men det går bara tillbaka till mig själv. Det är jag som tävlar, jag som ska prestera och det runt om det ska bara va. Visst lite överraskningsmoment i uppladdningen men det ska inte få störa! Det jag va säkrast på är jag nu osäkrast på. 

Så mycket tid, så mycket energi men ändå värt det. Igår kväll funderade jag på när jag senast kände denna formen av besvikelse och jag kan komma på tre tillfällen. En gång när jag tjuvstartade två gånger under ett 60m lopp och fick packa väskan och åka hem med enbart en uppvärmning i bagaget. En annan gång när jag missade en SM final i 60m med en tusendel och så det sista när jag bara fick godkänt i ämnet religon på gymnasiet. Så visst är känslan bekant. Nu har jag ju dock klarat mig helt okej genom livet trots allt och tror att jag även kommer göra det denna gång. Utan bristande TP kunskap 😉 

När jag missade SM finalen med en tusendel så spenderade jag 12h på en bussresa hem med att slå matbrickan man har framför sig på bussen upp och ner tills han som satt framför blev skogstokig. 

När jag bommade ut mig på ett EM så blev det ett kastat bälte, tårar och en enda önskan in i det tysta. 

Nej, aldrig mer. Men nu är jag förberedd på ännu en sak inom denna idrott, planer för framtiden börjar ta form och jag ska vara bitter i exakt 9h till och imorgon ska jag vakna och börja om. Träna lika bra, äta lika bra och må lika bra! 

Mot 2020 och ett jävligt mycket starkare jag! 

Kanske jag är liten som piff och puff, kanske är jag liten men jag är tuff / Patricia