Det brinner.

I skrivande stund på väg till London. Flyget är 40min försenat och terminalen är full, mina knän håller på att brinna upp och det är för mycket barn. 

Avdelning “mina knän brinner upp” uppkommer alltid under perioden grundträning. Knäböj och alla andra 100 böj som görs gör att mina framsida lår tycker det är skit att sitta still i mer än 10m. Så här är jag på ett försenat flygplan. Inklämd och vill helst fråga grannen om mina grislår kan få plats i hens knä. 

Denna vecka har varit bra, jag har äntligen passerat 70kg i press och numera pressat 71kg i strikt press. Jävlar vad jag har kämpat för det där 70kg sträcket! Så nu – vidare mot 80kg! 

Annars så verkar mina ben vara tillbaka på banan igen. Träningen rullar på och nu börjar denna höstens resor. Denna helgen blir det London, det ska bli så kul att se denna stad och turista runt lite. Nästa helg bär det av till Finland för tävling, efter det träningsläger i Norge och helger efter det Tyskland, även det för tävling och sen drar jag på träningsläger/semester till Thailand i tre veckor! 

Så bli kallt och mörkt. För jag tänker bara se ljuset. 

Livet är inte evigt nya PR

Just idag känns träningslivet som ett liv utan motgångar och bara medvind. Ni vet när man har avslutat ett riktigt bra pass, till och med hunnit med två och känner den där sköna känslan sen hemma i soffan att du/jag faktiskt levererat efter förväntning idag.
En sådan obeskrivlig känsla, en riktig så här är min fantastiska instagram vardag profil känsla.

Jag brukar försöka leverera både med och motgångar i sociala medier, något missat lyft då och då, någon kanske inte så fantastisk bild.

Jag har ju förlikat mig med att jag kanske inte är den bästa på att posera och orkar helt ärligt inte leta vinklar till min film för att hitta den där bra vinkeln som jag faktiskt kanske inte ser sådär klumpig ut som man kan göra ibland. Utan jag är jag. Jag är en stark tjej som vill slå alla killarna på gymmet i alla styrkemoment!

Jag försöker lyfta tunga saker från golvet upp över huvudet. Jag försöker bli den bästa jag kan bli på min sport. Ibland innebär det att jag väger lite mer, ibland lite mindre. Ibland känner jag mig helt ur form och ibland oslagbar. Ibland blir jag trött på mig själv för att jag ständigt går runt i en stor sponsor t-shirt för att jag inte orkar lägga ner energi på vad jag ska klä mig i på träningen, men det enda jag vill få ut av träningen är att den ska bli bra och att jag ska prestera. Inte hur jag faktiskt ser ut när jag gör det.

Samtidigt så är det ju alltid den där underliggande tanken, om jag brytt mig lite mer, om jag varit lite mer ”fit” vad hade det inneburit för mig då? Vad ger det egentligen att enbart visa upp det som att dagen är full med personliga rekord?

Detta året har inneburit en hel del kaos för egen del, men jag har varit snäll mot mig själv, tagit tag i saker som levt kvar sedan ett årtionde tillbaka och vissa saker som kommer och går (ni vet självförtroende och självkänsla o bara det där med balans och må bra).

Faktiskt lärt mig en hel del på vägen men jag har mycket kvar.

Älskade träning, tack för att jag får hålla på med det jag gör. Jag vet inte hur många gånger den har plockat upp mig ifrån soffan, sängen, dåliga dagar. Jag vet inte hur många gånger som ett pass har fått hela kroppen på spinn igen och längtan efter att bara bli bättre, må bättre har fått mig att gå och träna.


För jag vill ju göra det här, det är ingen som tvingar en till att idrotta men jag vill göra detta. Jag vill bli så bra jag kan bli! Jag vill tävla, äta och leva. Jag vill inte leva normalt jag vill leva för att optimera min vardag för att bli så stark jag bara kan och lyfta så mycket jag bara kan.

”Men du måste ju kunna följa med och ta en fika”, ”när ska du köra cardio”, ”stretchar du aldrig, du måste kunna ta det lugnt”, ”drink? Kom igen det är lördag”. För någon som har svårt att säga nej och för någon som lärt sig att hela dagen kan rasa om rutiner inte följs så har jag de senaste åren haft ett litet helvete i perioder.

Jag har ibland gett efter, ibland blivit väldigt isolerad och ibland kaos. Kommer ur mig, det blir en dag kaos, det blir två, det blir veckor.

Men jag börjar få ordning på det där nu, lärt mig känna igen signaler, lärt mig planera, jag lär mig fortfarande att försöka hantera olika känslor och saker som triggar.

Jag har(men vill helst skriva, har haft) hetsätningsstörningar med inslag av bulimi de senaste 10 åren. Lång tid? Ja, men jag vet att jag inte är ensam. Jag har stått i vårdkö i allt för många månader för att få prata med någon. Men det gör mig inte så mycket, bara steget att faktiskt ta tag i det har fått mig själv att läsa om det, lära och lyssna på mig själv. jag har hittat min lösning, kanske inte enligt doktorns alla rekommendationer men ändå en väg som klyschigt nog ”funkar för mig”.

 Som jag skrev i början att jag varit snäll mot mig själv så har det inte alltid känt så. Det är jobbigt att gå in i sig själv, möta saker som man tidigare bara tryckt undan och prata om saker som egentligen känns lite pinsamt. För det är så det har känts, samtidigt som när jag nu börjat prata om det (och läsa om det) så blir det en helt annan förståelse för de som lever nära en, helt enkelt så mycket lättare att faktiskt jobba med det.

Varför just jag fått det här? Det är nog en annan historia som jag själv behöver fundera på lite.

Varför jag skriver, för jag vet att jag inte är ensam, för att jag vet att jag själv fick upp ögonen när jag läste och faktiskt själv fattade att ”såhär kan jag ju inte ha det”, och inte du heller, om du nu råkar känna samma sak.

Så just nu pågår projekt äta för att träna och bli stark, så sjukt (men på ett friskt sätt) stark och att må bra, vara glad och leva det här livet. Ta sig igenom de där tunga träningspassen, göra den där dagen till en bra dag och leva för att få göra de där personliga rekorden – om det så är i ”friska dagar” eller mest KG över huvudet så är väll det självklara målet ändå oändligt med personliga rekord 🙂 

/ Patricia

Att leva särbo 10 och sambo 4. 

Jahopp, särbo. Eller sambo var tionde dag. Satt igår kväll och funderade lite på vad som händer när man helt plötsligt är själv hemma. Är ju van vid att vara två här hemma men på sista tiden så har det förändrats en hel del. Det har mera blivit lite av särbo 10 dagar och sambo fyra.
Så med en viss ironi när jag igår kväll kom hem från träningen så upptäckte jag att:

1. Tvättkorgen svämmar över, vem fan har inte tvättat? (går ner i tvättstugan kl 07 och börjar tvätta)

2. Ingen hade sorterat tvätten som jag tyckte var perfekt att torka i hallen på golvet. (Jag klev över den och trotsade den i 12h till innan jag snällt fick vika ihop den).

3. Mina räknade och uppmätta matlådor till antal för x antal dagar kan ibland vara slut på tre. Numera är de kvar och inga spontana ”men vad fan!? Reaktioner uppstår (Alltså ingen plockar med sig fel låda eller tar dubbla) med risken att detta blir ens lunch.

4. Jag kan titta precis hur mycket jag vill på kommersiella tv-jippon utan att bli sågad till fotknölarna eller höra ”Eh, jag går och spelar dataspel en stund”.

5. Allt står och ligger precis där jag vill att det ska vara. Alltså jag kan förvara mina träningskläder överallt där jag tycker att det passar att de ska torka utan att någon blir tokig för det (Läs på golvet).

6. Jag kan stretcha när som utan att någon tycker det är fantastiskt kul att ta selfies med mig som bakgrund.


7. Jag behöver inte försvara mig mot att ”bänkpress är den viktigaste övningen” när argumentation uppstår, utan kan i lugn och ro hävda att ryck, stöt, knäböj och marklyft är de viktigaste övningarna att vara stark i (Är ju för övrigt ensam i argumentationen hemma).

8. Jag har blivit så pass självständig att jag numera kan gå in i soprummet där det finns råttor utan att kasta upp dörren och slänga in dem.

9. Jag har tagit över spelandet på xboxen och är kung på Rayman Legends!

10. Ibland är det jävligt tråkigt.

Det var lite av min gårdagskväll, man hinner ju filosofera väldigt mycket när man är själv. Annars så rullar träningen på bra! Många reps med lite flera set. Förvånad över att kroppen inte har mera träningsvärk. Ser ut att bli en spännande höst med lite mera i kalendern än tänkt från början.

Mer träning nästa gång / P

Rovaniemi – nordiska mästerskapen 2016

Jag får börja någonstans. Det va ett tag sedan som jag skrev något här, tappade suget helt för att skriva och kom av mig. Det va nog med att försöka få ihop träningspass, träningsprogram och vardagen. Men nu har jag ett tag känt för att ta upp det igen! 

Så i skrivande stund på Santa Sport Center i Rovaniemi (Finland). Alla svenska deltagare har tävlat klart och det blev 4 silver och 2guld, av 8 deltagare. Du kan läsa mera på Svensk tyngdlyftning om alla andras resultat. 

Jag tog guld i -69. Jag vart efter att ha haft en rejäl svacka efter SM (där jag med tog tre guld) sugen på att tävla igen. Tycker att jag de senaste veckorna kommit tillbaka mer och mer men haft lite strul med att få något tryck i benen. Tekniskt har jag försökt jobba på så mycket jag kunnat och hittat lite saker som jag jobbat på. Väl vid uppvärmningen kände jag mig på g och visste inte alls hur det skulle sluta. Gjorde en bra uppvärmning (säkra lyft, bra känsla) gick in på 85kg i ryck och fixade det lätt i första. Höjde till 90kg och bommade pga att jag går tillbaka till mina styrkeryck som jag gör på tävling. Höjde till 93 för att tagga till lite men bommade även där. 85kg räckte för guld. Vidare till stöt momentet och nu hade jag lixom inget go i kroppen. Behövde göra 100kg plus för guld.  Gick in på 110 och klarade i första. Fick då skärpa till mig lite och la min egen skamgräns på 200kg i totalen och höjde till 115kg. Klarade 115. Höjde till 120kg men missade överstöten. Tung vändning. 

Så inte riktigt en supertaggad och i form Patricia på podiet igår. Men det räckte till guld i klass -69. 

Plus: jag va lugn som en filbunke och blev inte upprörd över något. Alla svenska deltagare på plats har varit supergrymma och vi har haft en riktigt bra helg! Arrangemanget va kanon på plats och lika så hela arenan här. Ett stort Bosön helt klart!

Minus: jag kunde inte leverera vad som förväntades. 

Men jag är tillbaka och det är kul att träna igen! Så pass kul att jag drog ner Erik och Paula i morse för att träna lite innan frukost. Det blev ett styrkepass med lite flås.

Så imorgon är det tillbaka till Stockholm igen, in i grundträningsperioden, tillbaka till matlådor och träningsvärk <3 

Tack för alla hejarop och gratulationer!