Livet är inte evigt nya PR

October 19th, 2016

Just idag känns träningslivet som ett liv utan motgångar och bara medvind. Ni vet när man har avslutat ett riktigt bra pass, till och med hunnit med två och känner den där sköna känslan sen hemma i soffan att du/jag faktiskt levererat efter förväntning idag.
En sådan obeskrivlig känsla, en riktig så här är min fantastiska instagram vardag profil känsla.

Jag brukar försöka leverera både med och motgångar i sociala medier, något missat lyft då och då, någon kanske inte så fantastisk bild.

Jag har ju förlikat mig med att jag kanske inte är den bästa på att posera och orkar helt ärligt inte leta vinklar till min film för att hitta den där bra vinkeln som jag faktiskt kanske inte ser sådär klumpig ut som man kan göra ibland. Utan jag är jag. Jag är en stark tjej som vill slå alla killarna på gymmet i alla styrkemoment!

Jag försöker lyfta tunga saker från golvet upp över huvudet. Jag försöker bli den bästa jag kan bli på min sport. Ibland innebär det att jag väger lite mer, ibland lite mindre. Ibland känner jag mig helt ur form och ibland oslagbar. Ibland blir jag trött på mig själv för att jag ständigt går runt i en stor sponsor t-shirt för att jag inte orkar lägga ner energi på vad jag ska klä mig i på träningen, men det enda jag vill få ut av träningen är att den ska bli bra och att jag ska prestera. Inte hur jag faktiskt ser ut när jag gör det.

Samtidigt så är det ju alltid den där underliggande tanken, om jag brytt mig lite mer, om jag varit lite mer ”fit” vad hade det inneburit för mig då? Vad ger det egentligen att enbart visa upp det som att dagen är full med personliga rekord?

Detta året har inneburit en hel del kaos för egen del, men jag har varit snäll mot mig själv, tagit tag i saker som levt kvar sedan ett årtionde tillbaka och vissa saker som kommer och går (ni vet självförtroende och självkänsla o bara det där med balans och må bra).

Faktiskt lärt mig en hel del på vägen men jag har mycket kvar.

Älskade träning, tack för att jag får hålla på med det jag gör. Jag vet inte hur många gånger den har plockat upp mig ifrån soffan, sängen, dåliga dagar. Jag vet inte hur många gånger som ett pass har fått hela kroppen på spinn igen och längtan efter att bara bli bättre, må bättre har fått mig att gå och träna.


För jag vill ju göra det här, det är ingen som tvingar en till att idrotta men jag vill göra detta. Jag vill bli så bra jag kan bli! Jag vill tävla, äta och leva. Jag vill inte leva normalt jag vill leva för att optimera min vardag för att bli så stark jag bara kan och lyfta så mycket jag bara kan.

”Men du måste ju kunna följa med och ta en fika”, ”när ska du köra cardio”, ”stretchar du aldrig, du måste kunna ta det lugnt”, ”drink? Kom igen det är lördag”. För någon som har svårt att säga nej och för någon som lärt sig att hela dagen kan rasa om rutiner inte följs så har jag de senaste åren haft ett litet helvete i perioder.

Jag har ibland gett efter, ibland blivit väldigt isolerad och ibland kaos. Kommer ur mig, det blir en dag kaos, det blir två, det blir veckor.

Men jag börjar få ordning på det där nu, lärt mig känna igen signaler, lärt mig planera, jag lär mig fortfarande att försöka hantera olika känslor och saker som triggar.

Jag har(men vill helst skriva, har haft) hetsätningsstörningar med inslag av bulimi de senaste 10 åren. Lång tid? Ja, men jag vet att jag inte är ensam. Jag har stått i vårdkö i allt för många månader för att få prata med någon. Men det gör mig inte så mycket, bara steget att faktiskt ta tag i det har fått mig själv att läsa om det, lära och lyssna på mig själv. jag har hittat min lösning, kanske inte enligt doktorns alla rekommendationer men ändå en väg som klyschigt nog ”funkar för mig”.

 Som jag skrev i början att jag varit snäll mot mig själv så har det inte alltid känt så. Det är jobbigt att gå in i sig själv, möta saker som man tidigare bara tryckt undan och prata om saker som egentligen känns lite pinsamt. För det är så det har känts, samtidigt som när jag nu börjat prata om det (och läsa om det) så blir det en helt annan förståelse för de som lever nära en, helt enkelt så mycket lättare att faktiskt jobba med det.

Varför just jag fått det här? Det är nog en annan historia som jag själv behöver fundera på lite.

Varför jag skriver, för jag vet att jag inte är ensam, för att jag vet att jag själv fick upp ögonen när jag läste och faktiskt själv fattade att ”såhär kan jag ju inte ha det”, och inte du heller, om du nu råkar känna samma sak.

Så just nu pågår projekt äta för att träna och bli stark, så sjukt (men på ett friskt sätt) stark och att må bra, vara glad och leva det här livet. Ta sig igenom de där tunga träningspassen, göra den där dagen till en bra dag och leva för att få göra de där personliga rekorden – om det så är i ”friska dagar” eller mest KG över huvudet så är väll det självklara målet ändå oändligt med personliga rekord :) 

/ Patricia